Lina

Vissa dagar går det lättare, men ibland är det som idag. Jag saknar dig så otroligt mycket att det gör ont på ställen jag inte visste att jag hade. Man borde ha sett det komma, se sista tre åren ändrades din person, du som alltid varit så hård och sträng och aldrig visat dina känslor. Jag glömmer aldrig när jag hade fått beskedet att jag kom in på Apelryd och ringde hem till dig för att berätta. Du grät. Du sa att du var stolt över mig och att jag var duktig. Det var första gången jag hörde det från dig. Sen flöt det bara på. Visst, vi bråkade ofta och sa saker som vi både ångrade, men det fanns ljuspunkter. De få gångerna som jag alltid bär med mig. Det låter inte mycket för världen men att de kom från dig betyder allt. När du sa "Lina, jag är stolt över dig och hur du har utvecklats" så kunde jag leva på det i en vecka, inget kunde göra mig på dåligt humör för du var stolt över mig. Jag bär de stunderna med mig fortfarande men det spelar ingen roll. För du finns inte längre. Jag har svårt att tro att det ska bli lättare för det gör så fruktansvärt ont imellanåt. Ibland går det långa stunder utan att jag tänker på det, tänker på dig. Men sen när det väl slår så är det som en blixt... Du är borta för alltid och jag kan inte förstå det. Pappa jag saknar dig