Lina

Försök fota en decent dagens outfit med en kamera som lagt av! Det går inte så bra. Varför finns det inte självutlösare på webcamen? Eller det kanske det finns och bara är jag som är trög. Det är fullt möjligt!

Ni som tittat in här under en längre period vet vi de det här laget att jag inte ha någon pappa. Ni vet med största sannolikhet att det faktumet ät något jag tagit hårt. Att jag inte varit mig själv på bra länge. Har inte fått en ordentlig möjlighet att bearbeta sorgen och det har påverkat i stort sätt hela mitt liv. Efter mycket övervägande så ska jag idag för första gången gå till en psykolog. Eftersom pappa inte önskade någon begravning överhuvudtaget så känns det inte som man fått ett ordentligt avslut. Att allt bara fortskrider. Det hoppas jag hon kan hjälpa mig med. Jag måste erkänna att jag är bra nervös. Hur fungerar sånt här?

Sitter och väntar på att Joanna ska sluta så vi kan ta oss ner till stan och gå på jeansjakt. Till Joanna  såklart, jag, jeans? Phf! Troligt. Ikväll blir det lite vin och mys. Det är ju aldrig fel.

Fruktansvärt väder. Eller egentligen tycker jag det är rätt mysigt. Men det fuckar upp tågtrafiken totalt. Så typiskt södra Sverige. Kom två timmar försent till skolan så vi hann sluta. Men nu slutar snart Joanna och då ska vi ta en sväng på stan innan vi försöker ta oss hem igen... Undra om det är lika svårt fortfarande?

Magen kurrar som aldrig förr. Joanna är hemma om en timme så då får jag äntligen mat i mig ;) Låter för hemskt men jag kan ju knappast äta strax innan hon slutar jobba. Det vore ju bara elakt! Kom hem Joanna, jag är hungrig!

Jag har verkligen varit världens sämsta bloggerska ever! Men till mitt försvar så är både Joannas och mina datorer på lagning. Vi har verkligen otur, eller så är det som Jakob säger, att vi fan inte ska ha datorer. Men du vägrar jag av tro på, hur ska jag då kunna blogga? :) Det har hänt mycket sen sist mina små gullungar. Vi har flyttat, lägenheten är jättefin och ett stort bildregn utlovas antingen när vi får tillbaka någon data eller och jag är hos mamma nästa gång. Men hur som helst, nu är vi Ängelholmsbor! Julen firades nere hos släkten i Glumslöv och var precis lagom. Mycket mysigt. Juldagen firades däremot inte fullt lika lugnt. Vi var ett stort gäng tjejer som samlades här hos oss för att dricka vin och sjunga lite singstar innan vi drog vidare ner till Bahnhof. Det var en riktig toppenkväll som slutade med efterfest hos våra grannar. Eller nej, kvällen avslutades nog mer med att Jakob sa "gå hem, hem, hem hem, hem hem." Hahahaha. Gud vad roligt vi hade! Imorgon är det årets sista dag och då står vi värdinnor för årets sista fest. Så idag är det mycket som ska hinnas med och Joanna är duktig och jobbar. Så jag ska åka och handla all mat själv. Drickan handla vi häromdagen. Vi kommer bli ett härligt gäng med olika människor imorgon. Jag hoppas på att alla får super trevligt, då har vi lyckats! Så god jul och gott nytt år till er, mina små cupcakes. Ni är guld värda!

Jag kommer ju ursprungligen från en liten ort utanför Lund som heter Kävlinge. Det är verkligen inte ett stort samhälle. Är väl som byar är mest. Fast det tycker kanske de flesta om sina uppväxt orter? Eller är det kanske ett teckan att jag flyttade när jag var 16? Hur som helst så har man vissa vänner kvar där nere, detta kan vara lite roligt för dem, för nu får Kävlinge en nattklubb. Sug på den ett tag. Jag trodde jag skulle skratta ihjäl mig när jag insåg att den inbjudan jag fått från nystartade Club 88 har sitt säte i lilla pytte byn Hög med sina 15 hus mitt mellan Kävlinge och Lödde. Vill ni testa detta koncept så är åldersgränsen 18+ och de har öppet mellan 22,00-02,30. Bussar går dit och hem. Gulligt!

Jag förstår varför vi försöker hålla de döda levande. Vi försöker hålla dem levande för att vi ska kunna behålla dem hos oss. Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva vidare kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta de bli fotografiet på väggen. Låta de bli namnet på dödsboets bokföring. Släppa taget om dem. Att förstå detta gör det inte lättare att släppa taget om honom.

Hela första året följde föregående års kalender. Vad gjorde vi den dagen förra året. Är det på dagen ett år sedan vi såg den där handbollsmatchen. Är det den dagen för ett år sedan som vi var på IKEA och du tvingade mig att äta den där billiga korven vid utgången, för det ska man ju, är det den här dagen? Den 1 mars 2008 insåg jag att mitt minne av den dagen för ett år sedan är ett minne där pappa inte finns med. Pappa upplevde inte den dagen ett år tidigare. Pappa var död.

Jag kommer ihåg några av de sista presenterna jag fick av pappa. En av dem var en svart klänning. Jag hade den nyår 06/07. Jag minns att jag så gärna ville ha den men inte hade råd. Så fick jag den av honom. "Du får den för att du är så duktig" sa han. Jag minns att jag fick tårar i ögonen. Jag kan känna dem nu.

Sorg visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förrän vi når fram till den. Vi förutsätter (vi vet) att någon som står oss nära skulle kunna dö, men vi ser inte bort om de få dagar eller veckor som följer på ett sådant tänkt dödsfall. Vi misstolkar till och med karaktären hos de få dagarna eller veckorna. Om dödsfallet inträffar plötsligt förväntar vi oss kanske att vi kommer att drabbas av chock. Vi förväntar oss inte att denna chock ska utplåna allt. Att den ska rubba både kropp och själ. Vi kanske förväntar oss att vi ska ligga framstupa, otröstliga, galna av förlusten. Vi förväntar oss inte att bokstavligt talat bli galna. Vi är lugna typer samtidigt som vi tror att vår pappa ska komma tillbaka och då kommer att behöva sina skjortor och slipsar. Inte kan vi i förväg känna till det faktum att det är en frånvaro utan slut som nu följer, ett tomrum som föralltid, dagligen kommer påminna dig om att han inte längre finns.

Den 25 februari 2007 sa pappa för tredje gången i mitt liv att han var stolt över mig. Då hade han tre dagar kvar att leva.

Har ju helt glömt via nya frillan!
Här har ni den. Och lite andra bilder från helgen i Halmstad/Kristianstad.


Osminkad, ofixad, trött Lina som är en glaskit ändå!


Organiserat kaos - Musikal04/07


Det blev många skratt. Riktigt många skratt.

Dagen efter följde jag med Ida till Kristianstad och gick på Halloweenfest i ett gammalt kloster.
Det var intressant och spontant. Därav min dåliga kostym. 80-tal - hur kul är det! Fick faktiskt frågan
"-Alltså vad ska du föreställa?" Kul.


Tur att dessa trevliga töser var så trevliga och välkomnande. 
Sen hade de definitivt bra kostymer!

Idag var jag och Joanna och fick våra sprutor. Jag trodde det skulle vara massa folk där och att vi skulle få vänta en lång stund och hinna bli helt uppjagade av varann. Jag var helt ärligt rätt rädd innan. Men när vi kommer dit är det folktomt och sköterskorna är ytterst trevliga och snabba så man hann inte tänka alls. Bara kör. Nu sitter jag med öm arm som det sticker i och som domnar av lite då och då. Men nu ska jag väl försöka gå och lägga mig. På höger arm då. Känner mig lite yrslig, men jag antar att det är psykiskt. Allt detta snack om bieffekter alltså!

Cicci!
med motiveringen

"Jag skulle vilja vinna för att det skulle få mig att må bra och känna att jag är värd någonting. Jag tänker ofta att alla andra är bättre, duktigare, snyggare än mig.. Om det fina Peace-armbandet, som så många av "de bättre" har, skulle trilla ner i just min brevlåda..så skulle jag börja försöka göra som det för mig symboliskt sett skulle betyda: sluta fred med mig själv!"

Jag har kämpat med det i många år. Att inte känna att man räcker till. Det är en av de värsta känslorna man kan ha. Jag är en typisk tjej av vår tid. Med ett sjukligt stort behov av att vara duktig. Att vara bra. Att räcka till. Vi måste inse att vi duger. Att vi fortfarande är unga. Man kan omöjligt vara världsbäst på allt när man är ung. Det är något livet ger oss. Vi växer med de erfarenheter våra misstag och snedsteg ger oss. Jag vill absolut inte påstå att jag är på något vis annorlunda. Många dagar känner jag mig precis sådär liten och värdelös. Men tjejer, kan vi inte bara stötta och pusha varanndra. Ha som mål att ge dina vänner en komplimang eller ett värmande ord varje dag. Det gör så mycket. Vissa människor är bra på det där. Att lyfta andra. Alla borde vi få at minst en sådan person i vår närhet. Jag vet iaf att jag kan leva på några små uppmuntrande ord länge.

Men detta inlägg skulle inte handla om mig utan om vår vinnare, Cicci!
Åter igen - Grattis

Slutligen. En underbar sång som summerar min känsla väl.
Melissa Horn - Sen en tid tillbaka

Just nu utses en vinnare i cocoo-tävlingen

Vet att bloggen ser helt tossig ut nu när man skriver Å, Ä och Ö. vet inte riktigt varför men jobbar på problemet och hoppas att ni har överseende med det!

I samarbete med Cocoo.se – Sveriges största smyckebutik på nätet, ordnar jag nu en tävling där du har chansen att vinna detta snygga armband!
För att vara med behöver du bara göra en kommentar i mitt inlägg i min blogg och motivera varför just du borde vinna det!
(Glöm bara inte skriva in något sätt för mig att kontakta dig på)

En lycklig vinnare utses om två veckor och presenteras här på min blogg!

Lycka till!! :)

Vecka 1 åker Elin och jag (och ex antal andra lakos och gluten människor...) till Åre! Det kan vara sjukt bra att vara allergiker ibland. Billig skidresa är ju aldrig fel. Eller vad säger ni om resan, boendet, mat och liftkort för 1500? Nice om jag får säga vad jag tycker. Så den 6 januari flyger vi upp till Stockholm för att möta upp resten av deltagarna och ta nattåget till Åre. Sen följer tre dygn av skidåkning, utbildning och spa! Den 10 åker vi tillbaka till Stockholm och checkar in på Scandic Continental. Sen blir det ett dygn i huvudstaden för shopping och säkerligen lite party med! Det kommer bli alldeles alldeles underbart!

Det är lite kallt denna morgon må jag säga. Idag har jag sett solen gå upp. Eller ja, rent tekniskt så har jag faktiskt inte sett solen, det är sjukt dimmigt. Det jag ville säga är att jag är uppe med tuppen! Många måsten idag om de är så tråkiga att jag inte tänker besvära er med dem! Funderar på att ringa Anna och se om hon har tid med mig i eftermiddag. Ett bra avslut på dagen sådär. Tror faktiskt det blir en page nu. Vill få bort bort bort permanenten! Och en page är väl alltid snyggt, right?

Allt bra med er idag? Har precis åkt in till stan för att fika med världens bästa Anna och Joanna. Så nu sitter jag här på torget och väntar på dem. Joannas tåg är försenat och Anna är, jag inte här iaf ;) Men hon kommer väl när som helst så ni får ha det så bra! Ciao!