Utlämnande
Jag förstår varför vi försöker hålla de döda levande. Vi försöker hålla dem levande för att vi ska kunna behålla dem hos oss. Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva vidare kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta de bli fotografiet på väggen. Låta de bli namnet på dödsboets bokföring. Släppa taget om dem. Att förstå detta gör det inte lättare att släppa taget om honom.
Hela första året följde föregående års kalender. Vad gjorde vi den dagen förra året. Är det på dagen ett år sedan vi såg den där handbollsmatchen. Är det den dagen för ett år sedan som vi var på IKEA och du tvingade mig att äta den där billiga korven vid utgången, för det ska man ju, är det den här dagen? Den 1 mars 2008 insåg jag att mitt minne av den dagen för ett år sedan är ett minne där pappa inte finns med. Pappa upplevde inte den dagen ett år tidigare. Pappa var död.
Jag kommer ihåg några av de sista presenterna jag fick av pappa. En av dem var en svart klänning. Jag hade den nyår 06/07. Jag minns att jag så gärna ville ha den men inte hade råd. Så fick jag den av honom. "Du får den för att du är så duktig" sa han. Jag minns att jag fick tårar i ögonen. Jag kan känna dem nu.
Sorg visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förrän vi når fram till den. Vi förutsätter (vi vet) att någon som står oss nära skulle kunna dö, men vi ser inte bort om de få dagar eller veckor som följer på ett sådant tänkt dödsfall. Vi misstolkar till och med karaktären hos de få dagarna eller veckorna. Om dödsfallet inträffar plötsligt förväntar vi oss kanske att vi kommer att drabbas av chock. Vi förväntar oss inte att denna chock ska utplåna allt. Att den ska rubba både kropp och själ. Vi kanske förväntar oss att vi ska ligga framstupa, otröstliga, galna av förlusten. Vi förväntar oss inte att bokstavligt talat bli galna. Vi är lugna typer samtidigt som vi tror att vår pappa ska komma tillbaka och då kommer att behöva sina skjortor och slipsar. Inte kan vi i förväg känna till det faktum att det är en frånvaro utan slut som nu följer, ett tomrum som föralltid, dagligen kommer påminna dig om att han inte längre finns.
Den 25 februari 2007 sa pappa för tredje gången i mitt liv att han var stolt över mig. Då hade han tre dagar kvar att leva.
Hela första året följde föregående års kalender. Vad gjorde vi den dagen förra året. Är det på dagen ett år sedan vi såg den där handbollsmatchen. Är det den dagen för ett år sedan som vi var på IKEA och du tvingade mig att äta den där billiga korven vid utgången, för det ska man ju, är det den här dagen? Den 1 mars 2008 insåg jag att mitt minne av den dagen för ett år sedan är ett minne där pappa inte finns med. Pappa upplevde inte den dagen ett år tidigare. Pappa var död.
Jag kommer ihåg några av de sista presenterna jag fick av pappa. En av dem var en svart klänning. Jag hade den nyår 06/07. Jag minns att jag så gärna ville ha den men inte hade råd. Så fick jag den av honom. "Du får den för att du är så duktig" sa han. Jag minns att jag fick tårar i ögonen. Jag kan känna dem nu.
Sorg visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förrän vi når fram till den. Vi förutsätter (vi vet) att någon som står oss nära skulle kunna dö, men vi ser inte bort om de få dagar eller veckor som följer på ett sådant tänkt dödsfall. Vi misstolkar till och med karaktären hos de få dagarna eller veckorna. Om dödsfallet inträffar plötsligt förväntar vi oss kanske att vi kommer att drabbas av chock. Vi förväntar oss inte att denna chock ska utplåna allt. Att den ska rubba både kropp och själ. Vi kanske förväntar oss att vi ska ligga framstupa, otröstliga, galna av förlusten. Vi förväntar oss inte att bokstavligt talat bli galna. Vi är lugna typer samtidigt som vi tror att vår pappa ska komma tillbaka och då kommer att behöva sina skjortor och slipsar. Inte kan vi i förväg känna till det faktum att det är en frånvaro utan slut som nu följer, ett tomrum som föralltid, dagligen kommer påminna dig om att han inte längre finns.
Den 25 februari 2007 sa pappa för tredje gången i mitt liv att han var stolt över mig. Då hade han tre dagar kvar att leva.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag tänker på dig Linis<3
Trackback
