Lina

Ni som tittat in här under en längre period vet vi de det här laget att jag inte ha någon pappa. Ni vet med största sannolikhet att det faktumet ät något jag tagit hårt. Att jag inte varit mig själv på bra länge. Har inte fått en ordentlig möjlighet att bearbeta sorgen och det har påverkat i stort sätt hela mitt liv. Efter mycket övervägande så ska jag idag för första gången gå till en psykolog. Eftersom pappa inte önskade någon begravning överhuvudtaget så känns det inte som man fått ett ordentligt avslut. Att allt bara fortskrider. Det hoppas jag hon kan hjälpa mig med. Jag måste erkänna att jag är bra nervös. Hur fungerar sånt här?