Lina

Jag kommer ju ursprungligen från en liten ort utanför Lund som heter Kävlinge. Det är verkligen inte ett stort samhälle. Är väl som byar är mest. Fast det tycker kanske de flesta om sina uppväxt orter? Eller är det kanske ett teckan att jag flyttade när jag var 16? Hur som helst så har man vissa vänner kvar där nere, detta kan vara lite roligt för dem, för nu får Kävlinge en nattklubb. Sug på den ett tag. Jag trodde jag skulle skratta ihjäl mig när jag insåg att den inbjudan jag fått från nystartade Club 88 har sitt säte i lilla pytte byn Hög med sina 15 hus mitt mellan Kävlinge och Lödde. Vill ni testa detta koncept så är åldersgränsen 18+ och de har öppet mellan 22,00-02,30. Bussar går dit och hem. Gulligt!

Jag förstår varför vi försöker hålla de döda levande. Vi försöker hålla dem levande för att vi ska kunna behålla dem hos oss. Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva vidare kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta de bli fotografiet på väggen. Låta de bli namnet på dödsboets bokföring. Släppa taget om dem. Att förstå detta gör det inte lättare att släppa taget om honom.

Hela första året följde föregående års kalender. Vad gjorde vi den dagen förra året. Är det på dagen ett år sedan vi såg den där handbollsmatchen. Är det den dagen för ett år sedan som vi var på IKEA och du tvingade mig att äta den där billiga korven vid utgången, för det ska man ju, är det den här dagen? Den 1 mars 2008 insåg jag att mitt minne av den dagen för ett år sedan är ett minne där pappa inte finns med. Pappa upplevde inte den dagen ett år tidigare. Pappa var död.

Jag kommer ihåg några av de sista presenterna jag fick av pappa. En av dem var en svart klänning. Jag hade den nyår 06/07. Jag minns att jag så gärna ville ha den men inte hade råd. Så fick jag den av honom. "Du får den för att du är så duktig" sa han. Jag minns att jag fick tårar i ögonen. Jag kan känna dem nu.

Sorg visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förrän vi når fram till den. Vi förutsätter (vi vet) att någon som står oss nära skulle kunna dö, men vi ser inte bort om de få dagar eller veckor som följer på ett sådant tänkt dödsfall. Vi misstolkar till och med karaktären hos de få dagarna eller veckorna. Om dödsfallet inträffar plötsligt förväntar vi oss kanske att vi kommer att drabbas av chock. Vi förväntar oss inte att denna chock ska utplåna allt. Att den ska rubba både kropp och själ. Vi kanske förväntar oss att vi ska ligga framstupa, otröstliga, galna av förlusten. Vi förväntar oss inte att bokstavligt talat bli galna. Vi är lugna typer samtidigt som vi tror att vår pappa ska komma tillbaka och då kommer att behöva sina skjortor och slipsar. Inte kan vi i förväg känna till det faktum att det är en frånvaro utan slut som nu följer, ett tomrum som föralltid, dagligen kommer påminna dig om att han inte längre finns.

Den 25 februari 2007 sa pappa för tredje gången i mitt liv att han var stolt över mig. Då hade han tre dagar kvar att leva.

Har ju helt glömt via nya frillan!
Här har ni den. Och lite andra bilder från helgen i Halmstad/Kristianstad.


Osminkad, ofixad, trött Lina som är en glaskit ändå!


Organiserat kaos - Musikal04/07


Det blev många skratt. Riktigt många skratt.

Dagen efter följde jag med Ida till Kristianstad och gick på Halloweenfest i ett gammalt kloster.
Det var intressant och spontant. Därav min dåliga kostym. 80-tal - hur kul är det! Fick faktiskt frågan
"-Alltså vad ska du föreställa?" Kul.


Tur att dessa trevliga töser var så trevliga och välkomnande. 
Sen hade de definitivt bra kostymer!

Idag var jag och Joanna och fick våra sprutor. Jag trodde det skulle vara massa folk där och att vi skulle få vänta en lång stund och hinna bli helt uppjagade av varann. Jag var helt ärligt rätt rädd innan. Men när vi kommer dit är det folktomt och sköterskorna är ytterst trevliga och snabba så man hann inte tänka alls. Bara kör. Nu sitter jag med öm arm som det sticker i och som domnar av lite då och då. Men nu ska jag väl försöka gå och lägga mig. På höger arm då. Känner mig lite yrslig, men jag antar att det är psykiskt. Allt detta snack om bieffekter alltså!

Cicci!
med motiveringen

"Jag skulle vilja vinna för att det skulle få mig att må bra och känna att jag är värd någonting. Jag tänker ofta att alla andra är bättre, duktigare, snyggare än mig.. Om det fina Peace-armbandet, som så många av "de bättre" har, skulle trilla ner i just min brevlåda..så skulle jag börja försöka göra som det för mig symboliskt sett skulle betyda: sluta fred med mig själv!"

Jag har kämpat med det i många år. Att inte känna att man räcker till. Det är en av de värsta känslorna man kan ha. Jag är en typisk tjej av vår tid. Med ett sjukligt stort behov av att vara duktig. Att vara bra. Att räcka till. Vi måste inse att vi duger. Att vi fortfarande är unga. Man kan omöjligt vara världsbäst på allt när man är ung. Det är något livet ger oss. Vi växer med de erfarenheter våra misstag och snedsteg ger oss. Jag vill absolut inte påstå att jag är på något vis annorlunda. Många dagar känner jag mig precis sådär liten och värdelös. Men tjejer, kan vi inte bara stötta och pusha varanndra. Ha som mål att ge dina vänner en komplimang eller ett värmande ord varje dag. Det gör så mycket. Vissa människor är bra på det där. Att lyfta andra. Alla borde vi få at minst en sådan person i vår närhet. Jag vet iaf att jag kan leva på några små uppmuntrande ord länge.

Men detta inlägg skulle inte handla om mig utan om vår vinnare, Cicci!
Åter igen - Grattis

Slutligen. En underbar sång som summerar min känsla väl.
Melissa Horn - Sen en tid tillbaka

Just nu utses en vinnare i cocoo-tävlingen

Vet att bloggen ser helt tossig ut nu när man skriver Å, Ä och Ö. vet inte riktigt varför men jobbar på problemet och hoppas att ni har överseende med det!